Jag har totalt undvikt allt som har med mitt ex D att göra den senaste tiden för att jag helt enkelt inte vill ha något med honom att göra. För det är bara knas. Han är inte värd vänskap även om det sårar mitt hjärta och jag tvingar mig själv att vara kall. Jag har gått på för många nitar i det avseendet.
Det är en sån där människa som har lätt för att skaffa vänner men ju mer man lär känna så förstår man att den trevliga, sociala delen bara är en fasad och där under finns det en girig, självisk, störd individ som inte drar sig för att ljuga och bedra. Tyvärr.
Därför är han också egentligen väldigt ensam vilket känns sorgligt, men jag förstår att få orkar stanna kvar när de blir sårade gång på gång på gång.
Fick igår reda på av en vän, att mitt fantastiska, fina, godhjärtade ex (not) har lättat sitt hjärta angående mig på sin relativt stora blogg, och påstår att han har levt under terror i vårt förhållande. Att stora stygga jag har gjort honom illa och han bara är en oskyldig fin feministkille som kämpar för jämnställdhet och invandrares rätt i det svenska samhället, och totalt ett offer.
Tjena. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Det där är ju patetiskt.
Han är så orolig att jag ska förstöra hans liv eftersom han ser sig själv som en kändis (och gör allt för att bli en ännu större sådan, haha) och om jag skulle berätta för vänner, människor, polisen, ect, vad han har gjort och hur han betett sig mot mig, så skulle det vara svårt för honom att leva vidare på sin image.
Kvinnosakskämpe - my ass liksom. En burka över min lekamen hade gjort honom nöjd.
Jag tycker det är trashigt att prata skit om folk, speciellt offentligt. Inser att det här inlägget är i de trakterna och egentligen så borde jag bara vara stor nog och strunta i det hela. Strunta i allt och gå vidare med mitt liv. Men det blir väl någon slags bearbetning för mig att skriva ner förmodar jag.
Intressant att jag stannade så länge (ett halvår) i det förhållandet trots de tidiga varningssignalerna. Som om jag diggade destruktiviteten och att han på något sätt blev min fix även om jag visste att det var dåligt för mig.
Sen var jag tvungen att slå i botten (dörren) för att bounca upp till ytan.
Väldigt intressant indeed.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar