Jag var ute i fredags. Det var inte direkt meningen. Var nere hos min local dealer och hyrde två filmer, Sunshine Cleaning och The Interview, och sprang på C på vägen hem. Hon var på väg till Nada och skulle dricka ett glas vin med två vänner. Hon undrade om jag ville hänga med. Dricka ett glas och säga hej då eftersom det är hennes sista kväll i Stockholm.
Så jag går hem, byter gummistövlarna mot högklackat, lämnar filmerna hos min sjuka sweetheart, ger honom en kyss på pannan och säger att jag är hemma om en halvtimme igen.
Väl på Nada så får vi bra deal på vin och Fernet shots dukas fram. Det är roligt och jag inser att jag kommer bryta min curfew. Springer hem och säger att jag kommer gå ut vilket är såklart helt okey. Fast jag har dåligt samvete.
Tillbaka på Nada blir det mer vin och sen drar vi till Kåken. På tunnelbanan blir det allsång med en kille som tycker att jag liknar Scarlett Johansson. Tack snälla, men det stämmer inte. Vi är fåniga och byter ut "here in heaven" till "here in Stockholm" och för en stund så är det uppslutning och allsång på Medborgarplatsen tunnelbanestation. Ganska vackert ändå.
På Kåken träffar jag Matti som jag stötte på i våras och blir ombedd att lista de fem bästa låtarna genom tiderna. Jag är groggy och tom och kommer bara upp med Creep. Det grämer mig och jag känner mig ytlig och ointressant. Något som tynger mig resten av kvällen för någonstans så tycker jag att det är viktigt att ha en åsikt och jag själv dömer ju folk efter filmsmak så varför bör inte jag bli dömd för min musiksmak. Fast skitsamma vad han tycker om mig egentligen, men just där och då så ville jag nog att han skulle gilla mig. För att jag vill att alla ska gilla mig.
Vi drar vidare till Berns och det är nice men jag är inte riktigt på humör.
Inte blir det bättre av att jag råkar hamna bredvid my loser ex-boyfriend som jag borde råignorera och be dra åt hell men det blir löjligt av att låtsas att vi inte känner varandra så jag säger hej och får ett utbrott tillbaka att jag har betett mig så jävla illa, bla bla bla. Jag orkar inte lyssna utan vänder mig om och går. Människan kan tydligen inte chilla.
Jag drar upp och ner, terassen och 2.35:1 och ingenstans finner jag glädje eller ro så det blir en höger vänster ut genom dörrarna utan att passera varken gå eller säga hej då.
Ensam, barfota, promenerar jag Skeppsholmen hem och känner mig underligt tom. Det känns som att allt är gjort. En forcerad utgång som var slutet på sommaren 2009. En aning vemod men mest skönt att vända blad och välkomna hösten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar