Igår efter jobbet åkte jag hem till Wille där två, något förfriskade herrar redan infann sig; Johan och Jonne. Det var jättetrevligt.
Ur stereoapparaten ljöd Kent och naturligtvis blev det ett samtalsämne då Jonne berättade att cirkeln nu var sluten. Han har gått från att hata mot älska till att hata igen. Förklaringen var brilliant och jag förstod varje ord.
Själv har jag gått från ingenting till någonting till att bli jävligt provocerad och lite förvirrad.
Sista skivan provocerar mig mycket. Och i den provokationen så kan jag respektera och bli lite rädd. Jag tycker generellt att saker som väcker känslor är konst och då borde Kent vara konst = bra, men jag vette fan för jag tycker de ljuger.
Vacker lyrik blandas med blaha blaha.
Jag kan inte ställa mig till skocken som avgudar för jag vet inte vad de säger. Jag kan ju inte hålla med om något (tycka om) om jag inte vet vad det är.
Text är viktigt, ord är viktiga.
Jag kan inte acceptera, tycka om och hålla med om något som jag inte förstår. Även om det är inlindat i vackra strofer.
Det känns som ett extra fuck off till alla att ge ut "Ingenting" som första singel. Som om det vore en förklaring för det de gör, men som inte fansen fattar. I värsta fall så skrattar Kent åt sina fans. Visst finns det en briljans i det men det är jävligt mörkt och otäckt.
Bara grejen att be alla fans klä sig i vitt, och fansen gör det, är skitläskigt. Kent är en sekt helt enkelt och jag vill vara en självtänkande individ och inte en follower. Jag och Jonne kanske är mer lika än vad vi tror.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar