Vi var i affären igår. Min mamma, min storasyster, min lillasyster och moi. Jag har aldrig tyckt att vi är speciellt lika men så slår det mig att de andra tre ser nästan likadana ut, och så inser jag att jag ser ut som dem fast huvudet längre. Så där går vi runt fyra människor som ser likadana ut. Det måste sett skitlöjligt ut.
Lite senare när vi kom till kyrkan för min systers konfirmation så träffade vi på tjocka släkten och det slår mig att min mammas nio syskon liknar mamma, som liknar mina systrar, som liknar MIG!! Det blev så (o)lustigt och jobbigt på något sätt. Kändes sjukt fånigt. Jag vill inte hänga i ett gäng där alla har samma face. Vad hände med unikumet?
I kväll flyr jag hem till Stockholm där jag är jag på mina egna meriter. Där jag lever, tänker och andas av egen kraft. Där jag inte är en obekväm kloning utan en egen individ. Där jag är oanpassad och hemma. Där jag är jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar