Jungfruleken

Var och såg Jungfruleken på Dramaten igår. Första gången i Målarsalen och jag gillar intima scener så det bäddade för något gott. Dessutom så är handlingen förlagd till 40-talet och det är ett mordmysterium så jag såg framför mig en skön intrig doppad i film noir känsla.

Ack vad jag bedrog mig. Det en stundtals tråkig föreställning vi bevittnade.

Sofia Helin använde inget magstöd, Angela Kovacs var ojämn och flåsig men med ett bra kroppsspråk, Irene Lindh kom in och skapade lite intresse. Scenografin och kostym var dock jättefina och suggestiva.

Men jag kom på varför jag inte är jätteförtjust i teater. Det är för att det är så jäkla babbligt. Som om man har en polare som snackar för mycket. Ni vet de där som det är svårt att lägga på med när man pratar i telefon, för de bara kör på. De där som broderar ut lite för mycket och lite för ointressant. Jag har inget tålamod med folk som snackar för mycket. Jag har bara inte det. Och det är just det som teatern är ibland. Snack kring samma grej hur länge som helst när man redan fattat liksom.

Men jag älskar att läsa teaterpjäser. Shakespeare är otrolig, Williams avgudar jag och ingen är så rolig och grym som Tjechov liksom. Men fan, det funkar inte för mig på scen. Det blir bara ett jävla tjat och oftast i ett tillgjort och fånigt röstläge. Plus att jag hatar folk som flåsar sig igenom skådespelet. Vad är grejen? Man hör det överallt och jag blir alldeles tokig