En fin harmoni har landat och jag börjar känna mig hel. Det kanhända vara ett tag sen. Har sprungit runt, varit Tuna, spottat, sparkats, slåtts för min rätt, låtit staden forma mig cynisk, dryg och trött. Rädd för att missa något, rädd för att vara ensam, rädd för att bli uttråkad, rädd för att inte räcka till. All rädsla som visar sig i andra skepnader.
En naturlig process, en frigörelse. Inte ska jag brännas på bål för det, hoppas bara jag inte har bränt alla mina broar.
Ett ljus har uppenbarat sig, en ängel som visar vägen. No man is an island, låt oss vara en kontinent.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar