Sockersjukan

Jag är emot all slags beroende.

Beroende gör människor svaga, opålitliga och helt enkelt sämre människor. Det må vara ett elitistiskt tänkande men även en överlevnadsstrategi. Var självständig och undvik beroende helt enkelt.

Var lite rädd igår att jag dukat under ett av vår västvärlds värsta faror. Då snackar jag inte alkohol eller kokain som i och för sig är bra bubblare i världen jag traskar runt i (alltså att jag är medveten om att det är utbrett i Sthlm, NY, Skärholmen och även låt oss säga Karlstads uteliv), utan helt vanligt socker.

Socker som finns överallt. I maten du äter, i kakan du unnar dig, i läsken du släcker törsten med. Var du än tittar och tillgänglig.

Min kropps vrids i förtvivlan över att se mammor som ger bebisar läsk i nappflaskan, som mutar sina barn med kakor för att de ska hålla sig lugna. Överallt ser vi resultatet av detta. Människor med bukfettma enbart orsakat av för stort sockerintag och det både äcklar och oroar mig. Det känns helt enkelt väldigt onyttigt.

Efter en tids alldeles för stort intag av socker så trodde jag att det skulle vara jobbigt att inte äta upp mina chocolate chip cookies som jag har i mitt skåp, lite sugen på att smaka var jag, men det har helt enkelt inte hänt idag.

För att jag bestämt mig för att jag vill inte mer.

Och så enkelt tror jag att det är. Att ta ett beslut. Att inte vara ett offer hur starkt begäret än må vara. En dag kanske är ingen dag fast det är ändå något och där står jag vad det än gäller. Ansvarstagande hur starkt suget än må vara.

Veta vad man vill och vart man vill gå. Vi lever endast en gång. Låt det bli något bra.

Jämföra socker med något starkare, är jag naiv? Tror ändå att i de flesta fall så handlar det om inställning. Så ser min värld ut.