För två år sen var jag på en 10-dagars semester i Cannes, på Franska Rivieran. Mycket kan sägas om den semestern, t.ex. att jag har aldrig sett så många uppknäppta, randiga skjortor, kotlettfrillor, Marlboro Lights och rosévin på samma ställe (förutom kanske Josefinas en varm sommardag). Det var den manliga uniformen kan man säga.
Den kvinnliga varianten var lite mer fladdrande, tant-riviera-klänningar, högklackat fast ändå med obligatoriska Marlboro Lights och rosé. Jag var katten bland hermelinerna med jeans och linne.
Första kvällen hade vår värdinna bjudit in sex av hennes vänner från Sverige, tre par. Vi satt alla ute (och drack rosé) men efter en stund så drog sig killarna in för att ha ett litet eget party och byta mellan låtarna på Absolut Musik skivorna som rullade.
Vi tjejer satt kvar ute och gästerna beklagade sig lite över att de inte kunde dricka hur mycket som helst eftersom de kom i tre bilar och det stod på deras ansvarsområde att köra hem, för så brukar det vara eftersom killarna gillar att festa till det lite. Det gjorde naturligtvis tjejerna också men någon måste ju köra..
Efter ett tag så märkte man hur tjejernas uppmärksamhet mer och mer drogs mot killarnas håll och deras fest några meter bort, en fest som de inte var bjudna till. Och killarna gjorde ingen ansats till att ansluta, avsluta eller vara sociala.
Så där satt de duktiga flickvännerna/chaufförerna och försökte hålla humöret uppe och led i det tysta av att vara det svagare könet. Men i samma andetag så börjar de prata barn och någon av dem säger att det värsta de vet är när folk klär sina bebisar så man inte vet vilket kön det är. När man inte klär sina flickor i rosa!
Och jag sitter där och tänker; era dumma jävlar, har ni inte lärt er något i livet? Genom att befästa könsrollerna så sätter ni era framtida barn i samma tråkiga sits som ni själva sitter i. Den sitsen som innebär att vara lite utanför och inte lika viktig. Så korkat.
Var och en borde skämmas för sig själv men då skämdes jag å mitt köns vägar och insåg att vägen mot jämställdhet är lång, bökig och krokig och att det ibland är ett fruktansvärt tråkigt och oinspirerande resesällskap jag har hamnat i.
(Måste också berätta att dessa brudar pratade om att de spenderat 17 000 kr på bebiskläder och jag fasade för den stackars ungen som skulle behöva åka runt med stora Guccimärken på magen. Pinsamt och fult!)
3 kommentarer:
Men, i vanlig ordning verkar du inte ha sagt något högt. Utan bara suttit tyst och förfasat dig men samtidigt varit så glad att du fick höra till deras överklassklick för en liten stund.
De kanske tycker att det är okej att leva som de gör? De får du aldrig veta eftersom du inte vågar stå för vem du är. Vilket är värst?
Jag älskar den här bloggen! En tolvårig lillgammal flicka försöker sig på ett vuxet sätt att tänka och angripa problem, men säger inte ngt nytt överhuvudtaget, förutom att det är lite mer korkat än föregående talare. Gamla invanda åskådningar blir till "egna tankar" och uttrycks på så blodigt allvar och på ett så genomskinligt skitnödigt sätt samtidigt som skribenten ser sig själv som en upplyst person. I brist på ngn form av egen egentlig åsikt eller plats i den här världen så levereras därför en sanlös komik i varje inlägg. Fullständigt ljuvligt. Lite som Ricky Gervais roll som chef i The Office. Fast på riktigt, riktigt, riktigt. Eller är det ren ironi? Hoppas inte det.
Jag älskar den här sanslöst kvasiintellektuella bloggen med "livsfilosofi" på ett högre plan. Som sagt, "fina Tina", jag älskar den här bloggen vem du nu är, 12 år eller inte, allvar eller inte, ofrivillig humor eller inte; Stay true, you go girl och sluta aldrig skriva! Du engagerar med ditt skarpsinne. Finns inget mer underhållande än P.K människor som ser sig själva som rebeller// Linda
Anonym: Jag hade nästan glömt bort att du var med. Du får göra mer väsen av dig nästa gång och inte drukna i rosén. Visst var det en tokig kväll?
Linda: At your service.
Skicka en kommentar