Jag har aldrig riktigt haft en plan. Drömmar finns det gott om och i dem lever hopp som tronar upp och i vissa fall dör, men att ha en riktig 5-års plan med tydliga mål ligger mig inte i fatet. Orsaken, eller ursäkten, är att leva här och nu, att jag kan bli överkörd av en buss i morgon och då finns det ingen riktig mening med att sträva efter något specifikt. Dessutom vill jag vara spontan och härlig, vara fri och ha möjligheten att hoppa på ett plan till Andorra i morgon om det faller mig in.
Naturligtvis inser jag att detta synsätt även kan vara ett yttryck i att inte låta mig själv misslyckas, om det inte finns en specifik plan så finns det inte heller något måste som kan krossas och när jag vänder och vrider på det så kommer jag fram till två orsaker; lättja och feghet. Två väldigt dåliga egenskaper i mitt tycke och kanske är det så att jag förkastar dem då de ligger mig nära?
Nu har jag haft turen att det alltid har ordnat sig, jag sover gott på natten och hela mitt liv så har jag professionellt glidit fram ganska behagligt med en del gupp här och där och det är ju egentligen ingeting att klaga på, men ger mig en viss beläggning av mellanmjölk.
Därför så jag har tänkt att föra in en del struktur och någon slags plan i mitt liv, ett mål so to speak. Visar det sig vara förkastligt och jättetrist så kan jag ju alltid gå tillbaka till det gamla tänket, ingen dör av lite förändring, om det inte blir så att den där jäkla bussen råkar köra över dig. Då är det kört.
1 kommentar:
Låter fint Tina. Jag kör nog dock vidare på leva-för-dagen-planen ett tag till. Du kan väl höra av dig om den strukturerade grejen funkar bättre?
Skicka en kommentar