Hörde ljud från vinden så förbaskad gick jag upp en trappa. I träskor och med min nyckelknippa som enda vapen får jag se en man med ficklampa när jag öppnar dörren. Mitt hjärta slår ett extra slag eller hoppar över några men ser att det är mannen jag tidigare såg gå upp, när jag var ute i trappan och snokade*, och han talar om att han haft inbrott.
Mmm, jag också, säger jag och känner mig lite dum att jag är där men kunde inte hejda mig i ögonblicket. För mig får de skyldiga gärna skaka galler, jag vill inte att de ska lyckas med att gå runt och sno folks grejer.
Det är nog det som stör mig mest; vilka tror dem att de är, hur kan de tro att de står över etiken som vi andra följer?
Jag försöker ta en bild på mannen med min hjärna om ifall att det är han som är den skyldiga och bara låtsas vara en av oss. I nuläget litar jag inte på någon. Alla är misstänkta. Och jag vill inte bli lurad igen, för jag känner mig lurad på något sätt. En falsk trygghet bakom nät, det var tydligen väldigt enkelt att ta sig igenom.
*= inte ett bra beteende, påminner alltför mycket om toktanten i min trapp som är livrädd för pundare och inbrottstjuvar, därför står hon och spanar och är misstänksam mot allt och alla. väldigt jobbig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar