Igår gjorde jag något väldigt modigt. Jag mötte en person som jag en längre tid har fasat över att träffa. Inte för att personen är skräckinjagande eller elak på något sätt men det har varit en hel del tankar och känslor kring dennes varande.
Jag var på skönt födelsedagskalajs på Ringvägen och får där reda på att personen i fråga kommer att möta upp. Genast får jag hjärtklappning och räds över detta första möte. En del av mig vill fly och ta det oundvikliga vid ett annat tillfälle men jag känner att det är dags att ta tjuren i hornen. Bara gå för det. En del av mig börjar till och med tycka att det kan bli spännande.
Vi går ut på lokal och när vi har varit där en kvart eller så så dyker människan upp. Mitt hjärta bultar och känslorna yrar runt i alla möjliga banor. Hur ska jag fixa det här?
Jag hälsar artigt och spänningen runt våra två bord är påtaglig. De är alla medvetna om detta första mötet och väntar spänt på hur det kommer att arta sig, eventuellt urarta. Det finns alltid en risk för urartning när känslomänniskor är inblandade.
Men något i mig, kan vara Tuna, känner "fuck it", går bort och sätter mig bredvid personen och fullpumpad av adrenalin, håller en monolog som förklarar var jag är. Och det kändes så jävla nice. Då släppte alla spänningar och jag blev fri från monstret. Dessutom så fick jag en boost när det gäller mitt eget värde.
När jag kom hem någon timme senare så kändes det så himla skönt och jag var glad. Glad över hur jag hanterat situationen och glad över att jag är så modig.
Jag ska fortsätta vara modig och inte hålla på att fåna mig när det gäller relationer, människor, situationer och livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar