Sex & the City festen

Shit vilket grej de hade gjort av det hele. Jag såg en orolig Lena Endre vanka av och an. Kalaspinglorna Sahléne, Pernilla Wahlgren och någon av de där Hedlundsystrarna hade tagit dress-coden Citychic på största allvar. Om man nu är citychic i prinsessklänningar och höga klackar. Men det var väldigt Carrie Bradshow.

Före filmen bjöds det på champange och kanapéer. En var ganska god med räka på. Jag sköjde ner fyra stycken med ett högt glas.

Filmen var okey. Verkligen. Jag grät tre gånger. Det skäms jag inte över. Jag är en liten sucker för kärlek och romantik, för olycklig kärlek och för livsval. Dessutom blev jag underhållen. Många feminister kan säkert tycka att det var åt helvete att alla fick sina män utan Samantha som väljer att knulla runt. Jag säger att det var något befriande att se kvinnor på film som faktiskt är sexuella och någorlunda mänskliga. Om än väldigt tjusigt förpackade. Den bästa presenten någonsin är en Louis Vuitton väska liksom.

Men om man ser filmen som en romantisk komedi så frångår den det vanliga konceptet och trots det givna slutet så tar den en annan väg än de flesta i genren. Ingen är oskyldig och där tycker jag att det blir mänskligt. Jämför med Brudens Bäste Man till exempel där hon är oskyldig och ett offer i sammanhanget och han blir ett offer. Hon får aldrig vara mänsklig utan är mer ett objekt. Som i många fall tjejer är i vårt västerlänska samhälle.

Efter filmen blev vi bussade till Josefinas på Djurgården. Vi åkte en turistbuss, dobbeldecker för att trycket var så stort.

Ute på Josefinas fanns det buffé och oändligt med dricka. Festfixarna gjorde ett bra jobb. Jag gled runt med Michelle och Lina. Sprang senare på Elsa Billgren och Sugarplum Fairy. Det var en kul kväll.