Imorgon är det Stockholms Maraton. Vad jag har längtat!
Förra året satte vi oss vi Södermälarstrand, hade picnic och kolla på löparna. Riktigt fin dag.
Dels är det grymt med picnic, dels är det jättekul att titta på folk som springer. Faktiskt. Vissa springer så jävla snabbt. Andra lunkar. Bra underhållning.
Målet är att jag ska springa själv något år. Kanske nästa, eller om två?
4,2 mil. Det är en bit. På asfalt. 25 grader varmt. Det är ju ingen barnlek. Kanske borde jag börja med Lidingöloppet eller tjejmilen? Fast en mil känns sjukt tråkigt att springa. Dessutom har jag ett dåligt knä.
Äh, jag nöjer mig med picnic i år så får vi se vad framtiden har i sitt sköte.
3 kommentarer:
Favorit i repris?
Det år så sjukt långt.
Jag är överlycklig när jag lyckas springa 5 km utan att stanna.
Jag tror inte det är möjligt för mig.
Jag siktar på milen.
Om det ens är möjligt.
Hör vad du säger. En mil verkar omöjligt. Springer jag 3 km så är jag nöjd. Men det var kul att se folk. Det fanns även en kvinna som var sist. Sjukt jobbigt att vara sist. Eller grymt att acceptera och genomföra. Jag tar av mig min fåniga hatt och bockar.
Skicka en kommentar