Nu börjar kroppen protestera. Känner mig fortfarande pigg trots att jag vaknar väldigt tidigt av den härliga solen och således får mindre än mina 8 timmar och trots mitt inte helt hälsosamma levende just nu. Men en efter en kommer mina kroppsliga funktioner att börja fallera tills det endast finns en torr ruin av något som likande mig kvar.
Det är rösten som börjar. Jag vet exakt. Har varit med om det förrut.
Då var det en tuff singelhöst med två olika prestationsmässiga skolor plus bildproducentjobb på Pussel och Ordjakten. Himmelriket och helvetet alltså. På detta så kom filmfestivalen med massa jobb men framför allt massa fest eftersom jag var restaurangansvarig. Rösten gick först.
Nu kraxar jag och hjärnan säger mig att enough is enough.
-Strunta i slutfesten ikväll, strunta i slutfesten ikväll!
Det kommer dock inte att hända. Visst blir det slutfest i kväll. Vi kommer att korka upp redan innan sändning eftersom det är det sista programmet. Dessutom kommer Kleerup idag och han blir så mycket gladare på mig om han får lite vino innan, under och efter programmet. Och jag vill att han ska vara glad.
Sen så är det klart att jag alltid kan säga nej. Nej är alltid ett alternativ. Kanske gör jag en tidig sorti. Det är också ett vinnande koncept i sådana här lägen.
Såg för ett tag sen ett gammalt klipp från Ljud- och Bild skoletiden. Jag och Johan var programledare, sittandes i 1800-tals kläder. Min röst var så ljus och oförstörd. Som en ängels. Så skulle jag vilja ha den igen. Men det är nog kört. Det är bara att acceptera att en hes röst är det nya svarta. I alla fall om alternativet har blivit utspelat för några fyllor sen. Dags att betala helt enkelt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar