Mitt möte med Jacob Hård

Jacob Hård jobbar som kommentator på Svt sporten. Han har gjort det sen 1986 och har således varit en del av min uppväxt eftersom jag sen tidig ålder kände en fabläss för framförallt längdskidåkning och friidrott.

Förutom att vara en utmärkt kommentator och min favorit, så har Hård en utmärkande röst som gör honom igenkännerlig och jag vet att redan i ung ålder så representerarde han något hemmavant och kärvänligt för mig. Något tryggt och bra.

För sju år sen såg jag Jacob Hård på Karlaplans tunnelbanestation. Jag blev alldeles pirrig och det kändes lite stort på något konstigt sätt, men jag gick snabbt därifrån.

Tilläggas ska att jag, genom mitt yrke, träffar många, så kallade kändisar, varje dag. Har även varit i närkontakt med några av Sveriges största. Couldn't care less.

Efter en ölkväll med Johanna förra vintern så satt jag på gröna linjen mot Medis för att möta upp Johan, Johan och Wille på någon sunkkrog. Jag sitter ensam i ett fyrsäte, osminkad och med en mössa neddragen. Tittar ut genom fönstret och ser helt plötsligt Jacob Hård utanför, för andra gången i mitt liv, blir som paralyserad och ser hur han går in och sätter sig... mitt emot mig!

Han tar upp en bok och känner nog av min närvaro för jag blir alldeles nervös och lite stirrig. Jag harklar mig och säger med darrig röst:
- Ursäkta, ursäkta. Förlåt att jag stör. Jag måste bara säga att jag älskar det du gör. Du är grym. Bästa med skidorna och allt... yada yada yada.

I love your work, liksom. Jävla fåne.

Som tur var är det två minuter mellan Slussen och Medis så jag hann inte snacka mer utan hoppade av vagnen och svävade på moln och fylld av en underbar, pirrig energi.

Sen kände jag mig ful och fyllo och bannade mig själv för att jag varit så ocool.

Fast jag är glad att jag gjorde det.

Vet inte vad min gjej för Jacob Hård är. Kanske är det namnet, kanske är det rösten, kanske är det hans kunskap. Något är det. Han är fortfarande min favviskommentator.