lördag 30 oktober 2010

Somewhere recension, review, kortversion.

Efter pastellsprängda Marie Antoinette är Sofia Coppola tillbaka i gamla Lost in Translation-spår med Somewhere.

Här möter vi filmstjärnan Johnny Marco (Stephen Dorff) som något trött lever livets glada dagar med fester och villiga kvinnor på det legendariska Hollywoodhotellet Chateu Marmount. En dag knackar hans 11-åriga dotter Cleo (spelad av en förtjusande Elle Fanning) på dörren och ger Johnny en tankeställare om något annat, någonstans. Subtilt berättat och med den goda smaken att inte smöra till något, består filmen av tysta, långsamma tagningar som lämnas okommenterade.

Filmens inledning med vår huvudperson underhållen av blonda tvillingar utförandes en stripstångsrutin sammanfattar faktiskt hela filmen. Det är visuellt intressant och subtilt komisk men samtidigt en aning blasé då Coppola förmedlar Marcos känsla genom hela filmen, något som både är dess styrka och dess svaghet. Filmen känns stundtals intig och det är ett problem även om filmen handlar om just detta. Att livet kan vara ihåligt oberoende på vem du är, det som betyder något är relationen med dina kära.

Å på engleska:

After pastel blasted Marie Antoinette Sofia Coppola is back in the old Lost in Translation-track with Somewhere.

Here we are meeting a somewhat tired movie star Johnny Marco (Stephen Dorff) living happy days with parties and willingly women on the legendary Hollywood hotel Chateu Marmount. One day, his 11-year-old daughter Cleo (played by an adorable Elle Fanning) is knocking on the door and making Johnny believe that there could be something else in life, somewhere. Subtly told and with the good taste to not cheeze it up, the film consists of quiet, slow shots that is left uncommented.

The film's starting with our main character being maintained by blonde twins performing a strip dance routine, actually sums up the whole movie. It is visually interesting and subtly comical yet somewhat blase when Coppola conveys Marcos feeling throughout the movie, which is both its strength and its weakness. The film is at times sort of empty and that is the problem even if the movie is about just that. That life can be hollow regardless of who you are, what matters is the relationship with your loved ones.

Inga kommentarer: