När jag läste Filmvetenskap på Stockholms Universitet så var en stor del av B-kursen ägnad åt auteurteorin och Hitchcock i synnerhet. Med hjälp av en inspirerande professor och material som talar för sig själv, så har även jag blivit Hitchcockifierad och ser honom som en av de stora som förändrat filmhistorien. Jag tycker inte att The Master of Suspens filmer är direkt läskiga, utan uppskattar de mer som studier i filmhantverket och tycker bäst om de filmer som har ett koncept. Som Repet, Fönstret åt gården eller varför inte Vertigo.
Filmen om Hitchcock behandlar hans relation till hans fru och medarbetare, Alma, under inspelningen av hans största ekonomiska succé, Psycho. Det är en intressant vinkel och fint att Alma på något sätt får upprättelse som en del av "mästerregissören Hitchcock", men som film är det något av en bagatell, tyvärr. Trots en imponerande ensamble så får Anthony Hopkins aldrig Hitch att leva utan det blir en hel del poserande, Helen Mirror är trovärdig men kryper aldrig under skinnet och Scarlett Johanson känns grå. Det är som att avståndet mellan karaktärerna och åskådaren är milslångt och att det aldrig någonsin bränner till, och var det något som Hitchcock själv var bra på så var det att få oss att känna med karaktärerna, få oss att bry oss om dem.
Så en trevlig saga att se en mulen dag är filmen om Hitchcock. Varken mer eller mindre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar