Vi pratade om Newport idag (och i en bisats Paul Newmans dressingar) och hur folk uppskattar den WASP-inspirerade inredningsstilen som genomsyrar märket Newport. Det kom upp (jag berättade) att jag haft en pojkvän som är därifrån och vars föräldrar hade ett hus på stranden.
Huset var underbart. Mycket var fint. Det fanns papegojor som flytt från en krockad transport och funnit ett hem i ett träd. Det var massor av gröna, vidunderliga fåglar som tvångsmässigt emigrerat, men upptäckt tjusningen i deras nya fauna. Och jag uppskattade varje gång vi körde förbi.
För vi åkte mycket bil. Vi spelade golf, vi åt på restauranger, vi festade, vi bråkade, vi levde livet och hade det faktiskt ganska kul ändå. Maten var god, vädret var underbart, hot hazy and humid, och det finns kanske ingenting som slår hösten i New England.
Vill inte prata väder men den underbara septemberkylan, krispigheten, saknades. Kanske också det svenska vemodet.
En vän undrade nämligen; varför lämnade jag den här snubben? Det var ju ett hus vid vattnet (och då vet hon inte ens vad han faktiskt visade, och till viss grad fortfarande visar kärleksmässigt).
Magkänsla. Kemi. Kärlek. Det är vad det är. Ett av de bästa besluten någonsin.
Men min kärlek till Connecticut består. Ett av USAs små smultronställen, ett av de bästa. När jag åker till NYC igen så måste jag ge mig själv minst en dag, helst fler, i underbara Newport, CT.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar