Kan berätta om när jag såg Metallica 1993. Första gången i Stockholm, jag var pissliten men inte så rädd. Strutta fram på huvudstadens gator med en äganderätt och förtrollades av skate/punkarna på Sergels torg.
På konserten agerade svenska Electric Boys, med Conny Bloom i spetsen, förband och då blev jag (plus två Stockholmspinglor jag och kusinen hängde med) utvalda att stå i Snake Pit:en under spelningen. Min stackars kusin Cicci lämnade vi kvar på utsidan. Kanske blev vi utvalda på grund av heavy headbanging, hahahaha.
James Hetfield bar svart och utsvängda byxor. Jag fångade ett plektrum i hettan och efteråt höll storstadsbrudarna på att snacka oss backstage men jag tror att min stora fleeceskjorta fick vakterna att välja två kortkjolade flickor före oss.
Och thank you lord för det! Min naiva oskyldiga bild över omvärlden skulle kunnat förstörts där och då. Fast varför skulle gubbarna i bandet vilja hänga med oss småbrudar för? Det hade varit heeelt knas om vi kommit in där. Och jag vet inte om jag ville hänga med dem, tror inte det. Gillade musiken men sen var de ju just, gubbar. Antagligen äckliga sådana också. Men fint minne. Alltid värt att gå på konsert.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar