Det är helt knas, jag tycker det är ganska fult med gaddningar om jag ska vara helt ärligt. Ibland kan det vara fint, som en helarm, eller som en tjej jag träffade för länge sen som hade hela bröstet och armar fulla av glada bilder. Det var intressant och fint och gjorde henne någon att minnas.
Mina egna inristningar är inte att tala om. FAST jag uppskattar humorn i min trampstamp (även om den nu för tiden är väldigt hemlig).
För typ 3 veckor sen tatuerade jag mig för fjärde gången och jag var nog den sämsta kunden någonsin. När det var färdigt så såg hon ångesten i mitt ansikte och var riktig orolig över om jag tänkt igenom det ordentligt eller inte. Då var det dock försent.
Kunde inte svara på det för jag kan inte nu, eller i morgon, ta ett beslut som jag måste leva med för resten av mitt liv. Hur är det möjligt, vet inte vad jag kommer känna, veta, tycka, om några år. Det är väl det som är härligt med livet?
Tatueringar för mig är här och nu. Ett statement för hur jag känner, var jag är, vart jag måste, eller vill gå. Eller bara en fix idé. Så kan det ju också vara.
Men idag. Då är jag faktiskt glad. Efter veckor av döljande och undvikande av min nya kroppsutsmyckning så kan jag känna att den är fin. Jag accepterar den. Ett rätt val.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar