Recension review

Originaltitel: Notre jour viendras
Engelsk titel: Our Day Will Come
Regissör: Romain Gavras
Skådespelare: Vincent Cassel, Oliveier Barthelemys m.fl.
Längd: 90minuter
Betyg: 3


I början av 2008 gjorde jag en intervju med les garcon i det franska bandet Justice. De var båda storrökande och arroganta och hade en tydlig fuck you-attityd som om de inte brydde sig om något annat förutom att spela och festa. Justice tillhör den franska nya vågen av elektroartister som i mitten på 00-talet skapade namn för sig. När de släppte musikvideon till låten S.T.R.E.S.S. bara några månader efter vårt möte, blev de omtalade över hela världen. En video som på ett realistiskt sätt visar en grupp småligisters empatilösa framfart genom samhället som en kommentar till situationen i franska förorter. Våldsamheterna utlöste ramaskri och resultatet blev totalförbud på flertalet tv-kanaler, Justice fick en ordentlig hype och deras vän som stod för regin, Romain Gavras, gjorde ett viktigt avtryck världen över.

Efter flertalet musikvideos långfilmsdebuterar nu Gavras med Vår dag ska komma, en film där resan är viktigare än målet. I den möter vi den rödhåriga Remy, en utstött ung man som letar efter samhörighet i en kall värld. Efter ett ordentligt bråk flyr han hemmaplan och blir upplockad av den uttråkade och världsvane psykologen Patrick, även han rödhårig. Under Patricks vingar får Remy uppleva något nytt och hoppet om kärlek och närhet tänds samtidigt som det börjar växa ett begär av revansch inom honom. Likt Thelma & Louise och Easy Rider utforskar Vår dag ska komma-karaktärerna utanförskap och jakten på frihet. De ger sig ut på en stundtals väldigt roande resa mot grönare gräs och likasinnade människor men fastnar i våld och självdestruktivitet.

Precis som i Gavras musikvideo till M.I.A.s Born Free ser vi i Vår dag ska komma rödhåriga som en minoritet; ett folk utan land, språk eller kultur. I den våldsamma Born Free är det ett kraftfullt grepp där amerikansk polis samlar upp rödhåriga unga män som senare blir avrättade, och deras enda brott, så vitt vi kan se, är just färgen på deras hår. Jag tror inte omvärldens reaktion hade blivit lika stark om videon exempelvis handlade om araber vilket är både befängt och otäckt. Och samtidigt är det väldigt smart och starkt.

I vår dag ska komma fungerar greppet inte lika bra. Det största problemet med filmen är att den larvar bort ett viktigt ämne, som om det finns en rädsla för att bli djup.

Främst är det huvudpersonerna som man aldrig riktigt får en chans att förstå sig på. Det är inte Vincent Cassel och Oliveier Barthelemys fel. Cassel spelar med fingertoppskänsla en obehaglig, men samtidigt älskvärd, Patrick och Barhelemy har ett underbart uttryck i sitt karismatiska ansikte. Till en början tyckte jag om karaktärerna men deras oförklarade lavinartade utveckling och totala urspårning får mig till slut att rycka på axlarna. Min förmåga att identifiera mig med dem och känna sympati försvinner helt enkelt.

Jag gillar tanken på ett fritt manus med fri utveckling för karaktärerna som koncept, men till skillnad från andra konceptfilmer som t.ex. Hitchcocks Repet, som handlar om ett rep och där kamerans rörelser liknas vid ett rep, så är frihet ett luddigare begrepp och svårare att förhålla sig till. Hur fri kan var man egentligen vara i en film och fortfarande behålla greppet om publiken? Och mitt största problem är att om filmen rycker på axlarna åt sig själv och ger
omvärlden en fuck you-attityd likt killarna i Justice, varför ska jag då bry mig? Utan djup finns det risk att filmen underhåller bara här och nu. Och då kan den alldeles strax vara borta.