Piranha 3D

Var på seminarium idag på min kritikerkurs som jag går. Och som jag älskar. Det är bästa bästa. En kille hade skrivit en recension om Piranha 3D och gav den en 3a. Jag blev seriöst upprörd. Det är en jäkla skitfilm som bara visar pattar och blodbad. Slatter är kul men när manuset är neandernivå och skådespeleriet uselt så finns ingen ursäkt för en trea. Kanske gick jag på för hårt. Borde vara snäll men vissa saker är inte okey.

Menar inte att min åsikt är bättre (eller så är den det...) men såhär tyckte jag:


Piranha

Livsfarliga fiskar med smak för silikonbröst.

Det känns tydligt att man försöker kränga biobiljetter och göra filmen bättre genom att skylta med 3D. Det fungerar inte. Ett dåligt manus är ett dåligt manus oavsett glasögon på åskådarna.

Som en blinkning till Hajen (Steven Spielberg, 1975) öppnar Richard Dreyfuss Piranha, vilket är kul men hjälper inte. Regissören Alexandre Aja gör här ett rejält magplask med ett piraya-angripet manus som haltar fram, ett överdrivet skådespeleri, en scenografi som är plottrig och gräll och animationer som känns billiga. Splatter-effekterna däremot är faktiskt ganska lustiga så de kan jag inte klaga på, men som ni förstår så är detta inte en bra film.

Lyssna på den här ploten: Det är springbreak och tusentals ungdomar sluts upp kring Lake Victoria i Arizona för att fira ledigheten. En som inte får festa är Jake som har lovat sin mamma sheriffen att passa småsyskonen. Men av en slump får Jake erbjudande om att jobba som locationscout åt en porrfilmsinspelning, ett erbjudande han storögt tackar ja till. Vad han, och alla andra ännu inte vet är att stora, blodtörstiga pirayor konkurrerar om badvattnet. Hans småsyskon hamnar såklart i fara, liksom porrfilmsinspelningen och de festande kidsen. Sjön färgas röd innan någon hinner säga Bloody Mary.

Jag förstår att det finns ett underhållningsvärde i splatstick, det kan vara ganska roligt med delade kroppar och blod som sprutar. Och visst fnissade jag till vid filmens blodbad, penisskämt och bisarra parasailingscen, det blir liksom svårt att värja sig.

Men för att en film ska vara bra så måste jag som åskådare bli engagerad i något, det kan vara storyn eller karaktärer som jag kan identifiera mig med och/eller känna sympati för, eller varför inte en samhällskommentar som hittas i t.ex. Cannibal Holocaust (Ruggero Deodato, 1980). Det saknas totalt i Piranha. De kvinnliga karaktärerna är tits and ass och de manliga dito är IQ badboll. Jag bryr mig inte ett dugg om alla dutchbags och sillisbrudar som går åt i fiskdammen, I couldn’t care less. För min del är det helt okey att fiskarna äter upp de blåsta liven. Go fish, go fish!!

Jag tror inte Ajas ambition var att göra varken en bra eller smart film, så där har han lyckats. Det här är en film för 10-åriga vampyrer som tycker om silikonbröst. För mycket bröst är det, mest hela tiden vilket känns väldigt mycket Paradise Hotel 2005. En behållning är Elisabeth Shue som är duktig med det urusla manuset och som dessutom ser oförskämt bra ut. Var har hon varit den senaste tiden och varför återkommer hon i den här skitfilmen, undrar jag som en parantes?

Och när alla sexuellt aktiva har straffats efter den vanliga skräckfilmsmallen, då kan vi börja oro oss över våra prydliga hjältar. Men då tar filmen slut och jag var nöjd med att få lämna salongen.