Klämde Plutonen, Inglourious Basterds, eXsistenZ, Band of Brothers och spelade Modern Warfare 2 på en och samma helg. Det var inte meningen att det skulle bli så mycket skjutande utan det liksom bara hände. Dock känner jag ingen urge att gå ut och skjuta folk på gatorna, inte ett dugg, inte ens om jag letar långt inne i mitt mörkaste inre efter orättvis behandling, ignorans eller rent av elakhet bland mina erfarenheter. Betyder det att jag är sane?
Plutonen var bra men klumpigt gjord dialogmässigt, det är en propagandafilm och sånt ger mig rysningar, även om det är åt rätt håll. Även drogromantisk då rökarna är de softa och fyllona de onda. Make love not war. All good.
Inglourious Basterds gillade jag inte alls. Eller det fanns scener, men några scener gör ingen film. Den spretade och var effektsökande, känns som Tarantino slagit knut på sig själv. Fast jag gillar referenserna till Kubrik och Argento, sånt är plus.
eXistenZ är en gammal favvis som höll mottet. Jag gillar verkligen mindgamet och goret. Applåd applåd Mr Cronenberg.
Band of Brothers somnade jag till.
Modern Warfare 2 är kul men jag är ett mongo som har svårt att navigera mig själv, dock märks förbättringar varje gång och mitt hopp lever om att jag en dag kommer bli en fullfjädrad assassin. Fast inte på riktigt såklart, jag dödar inte ens myggor, man ska vara snäll mot allt levande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar