Det är något som är skevt. På efterfesten förra helgen så var jag medbjuden för jag träffat killarna förut, jag tog med min polare och sen var det två andra tjejer där. Förmodar att jag var tänkt som någon potential för den ena snubben men jag kom in i något slags dissmood och tyckte det var viktigare att visa mig vänlig mot de andra brudarna (för att visa att jag absolut inte är konkurrens), än att bry mig om de manliga även om de var långa och kanske något intressanta.
Och det är helt okey. Jag är glad att jag har "hög standard" eller vad man nu ska kalla det. Det är inte självklart för jag tror att jag har varit mer av en uppmärksamhet-ho förut. Fick en fundering om det är så att jag förlorat min mojo eller tävlingsinstinkt men inser att varför tävla om jag inte vill ha priset. Dessutom fanns det tillräckligt av passiv aggressivitet mellan tjejerna som det var.
Lustigt det där, att vissa tjejer gör allt för att visa upp sig och vara härliga för att få snubbarnas uppskattning. Inte konstigt att vi fortfarande lever i ett patriarkat. Snubbarna kunde ju bara chilla och välja. Borde vara tvärt om. Eller någon ömsesidighet i alla fall.
Tycker det är så många tjejer jag känner som jagar killar och hör av sig och är på. Kanske är det Stockholm, kanske är det tidsandan, kanske är det jag som är blasé, men jag tycker inte det ska vara så.
Kärlek ska vara enkel och självklar. Inga spel, inga vassa armbågar, bara vackert. Tills dess mår jag bra som det är.
Men om jag vore ett djur så hellre tiger än dovhjort. Fruktansvärt att vara rädd och springa för livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar