En i mängden

Jag träffade den där Nemo från Kungarna av Tylösand häromdan. Har faktiskt aldrig sett programmet, vet att jag borde för att få en uppfattning men kan också känna en glädje i att faktiskt inte vara en del av det hela.

Vilket fall så har jag ju både hört och läst om fenomenet och jag blev lite, jag vet inte.. pirrig? Nä, men kanske.. medveten, när jag skulle hälsa. Och han verkade jättetrevlig, jättesnäll. Hur mycket man nu kan urskilja på 2 sekunder.

Men vad jag skäms över är att jag kände mig lite smutsig efteråt. Som om jag skulle fått klamydia i handen. Tvättade mig direkt och tyckte det var obehagligt. Det är ju verkligen inte okey. Han är ju en människa som alla andra. Som dessutom utstår mycket kollektiv mobbning just nu.

Kanske var jag mest rädd att om han ville ha mig så skulle jag inte sagt emot. Just the sight of him stirred me deeply
and I thought if he wanted me, I could
not have resisted. I thought I was
ready to give up you,
the child, my whole future.

He didn't look up but I actually
considered getting up, walking over to
him and like someone in a movie,
saying, 'Here I am, my love, for whom
I have waited - take me.'

Jag är glad att det inte blev så. # 248 T. Lu.