fredag 25 januari 2013

Django Unchained

Django Unchained lever på sätt och vis upp till den Quintin Tarantinofilm som vi är vana vid; med stilistiska slagsmålsscener, effektiv musikläggning och ett underhållningsvärde utöver det vanliga.

Men Django skiljer sig även på vissa punkter och om detta till viss del beror på att Tarantinos redigerare, Sally Menke, försvann spårlöst i September 2010, och att han har själv varit tvungen att vara ansvarig för postproduktionen av filmen, med en kortare redigeringstid än på tidigare filmer ,får vara osagt. Den största skillnaden ligger ändock i manuset och utförandet. Kan det vara så att Tarantino är sugen på en Oscar och därför har Hollywoodifierat sin produkt, eller kanske är han helt enkelt intresserad av att utvecklas och göra andra sorts filmer än tidigare? Och det är väl okey.

För Django är mer av en linjär film än vad vi tidigare sett och det som varit typiskt Tarantinsk, med en dialog som tar stor plats och som stoppar framåtflödet, finns knappt att se. Det återkommer endast i en scen där KKK-liknande cowboys bråkar om ögonhålen på deras huva, och den scenen är rolig, visst är den det, men blir nästan lite malplacé för den är så ensam i sitt slag.

Det är även skillnad på kvinnoporträtten i Tarantinos senaste alster jämfört med de tidigare. Vår hjältinna, Kerry Washington, har en väldigt underskuffad, tråkig roll. Hon är ett offer, tar ingen plats och belönas för sin skönhet men inget sägs om hennes handlingskraft eller personlighet. Troligtvis för att hon inte har någon. Långt ifrån The Bride i Kill Bill (2003) eller varför inte Mia Wallance som gör ett rejält avtryck i Pulp Fiction (1994).

I det övriga persongalleriet så tycker jag om Christoph Waltzs Malkovichstolpighet och Leonardo DiCaprio smakar fågel som grym plantageägare. Samuel L Jackson är ojämn och Jamie Foxx vurmar jag för, men han är något blek så på intet sätt går vi hem i kväll.

Jag tycker om Django Unchained men orättvist nog så hoppas jag alltid på lite mer av Tarantino och kanske därför är jag inte swept off my feet. Han är dock förlåten, för jag förstår att han inte alltid kan vara rebell och det unga heta, utan också vill luta sig tillbaka och bli lite tjock. Och det kanske är så det är. Han har blivit lite tjock, vill sitta hemma, klappa sig på magen och spegla sig i sin Oscar (som han dock inte kommer få).

Inga kommentarer: