onsdag 29 april 2015

Romeo must die

Avsked är svårt. Jag vill ha de jag tycker om, och framför allt de jag älskar; nära. För alltid och alltid. Men så ser inte verkligheten ut.

Det är dags att gå vidare. Det är dags att städa ut. Det var vad det var och det är allt vad det var. Och är.

Romeo must die.



torsdag 20 juni 2013

onsdag 24 april 2013

Marilyn


Alexis Neiers

Från the original Bling Ring. 

Side Effects

Jag såg Steven Soderberghs nya film Side Effects häromdan och filmen består av en hel del komponenter som jag tycker om. Där finns överraskningar, övertygande skådespel, intressanta karaktärer och en driven historieberättande. Filmen håller dock inte helt - den är liksom inte briljant - men väldigt bra underhållning.

Tycker också om Mara Rooneys frisyr i filmen. Blir lite sugen på att klippa halvlugg.

Fotominen


 Lite roligt. Hittade den här samlingen av personer som har hittat sin fotomin och ser nästan likadana ut på varje bild. Från bloggen sobadsogood.com via Fotografiska.




torsdag 11 april 2013

måndag 11 mars 2013

Spring Breakers


Harmonie Korines nya film får mig konfunderad. På ytan ser den ut som en fånig amerikansk high school film vars enda säljargument är tits and ass. Men jag kan inte annat göra än att tro, och kanske framför allt hoppas, på att Spring Breakers är något helt annat.

Korines Kids (regisserad av Larry Clark 1995) är en otäck historia och finns dess svärta i Spring Breakers, så kan det bli intressant tänker jag. 

Kött som kött


Skevt. Fanatisk vegan som vill frälsa världen med sitt inte-äta-kött-budskap genom att sälja mänskliga kroppsdelar.

Jag tycker också om djur och förfäras över djurhållningen och levande varelser som kapitaltillgång. Men vi måste väl också ha respekt för människan. 

fredag 8 mars 2013

Från Årets Chicaste galan 2012

Hollywood Walk of Fame

Jag gillar James Franco, det gör jag verkligen. Han är duktig. Men känns han inte lite väl färsk för att få en stjärna på Hollywood Boulevard? 

söndag 3 mars 2013

lördag 2 mars 2013

Anne Hathaway

Inte min favorit, men här är hon fin.

fredag 1 mars 2013

Yada yada


Helena Bonham Carter och Michael Douglas

Jennifer Lawrence at the Oscars


Detroit

Jag börjar bli mer och mer sugen på Detroit. Ultra-urban, våld och misär men också fin konst och vackra byggnader. Dessutom finns något fascinerande med övergivna hus och spökstäder. 

Eminem, The White Stripes, Derrick May. Ur grått reser sig violett.

Brigitte Bardot


Det finns inga små roller

På tisdag är dags för inspelning av en ny komediserie där jag kommer medverka. Det känns ju så klart superkul! Min roll i det hela är ganska liten och det känns okey. Jag är glad ändå.

Annat om det hade varit för några år sen.

När jag gick en av mina teaterutbildningar så spelade vi upp en version av Dostojevskijs Brott och Straff som slutprojekt. Jag blev tilldelad rollen som Dunja, Raskolinkovs syster, och blev upprörd - ja, nästan förnärmad - när jag fick manuset. Inte tillräckligt många scener! Jag ville ju valsa runt på scenen hela pjäsen igenom, och jag tyckte att jag borde få göra det också.

Det finns inga små roller, bara små skådespelare, fick jag höra och skulle tydligen vara tacksam och visa min storhet. Jag höll inte med. Det finns små roller. Och små skådespelare. Mer är mer. Så är det.

Det gick så långt att min konstnärliga ledare bad mig att gå kursen ett år till och att jag då på slutet av det året skulle få spela Blanche i Linje Lusta. Jag tackade för mig, avfärdade Stanislavskij och lät istället ett år av Meisner brottas med mina demoner.

Rätt eller fel vet jag inte, men jag var nog färdig där oavsett. Ett tag hade jag problem med att stå och stampa. Jag ville framåt och det fort.

Vet inte om det är omständigheter, eller visdom, men nu förtiden tror jag att tålamod är en dygd. Och är samtidigt rädd att jag är för cool och tillbakalutad. Vindarna för en till härliga platser, men ibland måste man gå mot stormen. Även om det finns risk för skräp i ansiktet.



Frances Bean


Hello darkness my old friend

Thirteen

torsdag 28 februari 2013

Där och då

Jag och min käraste var på en mysig restaurang i Sjöstaden igår. Där fanns levande ljus, tunga möbler, vildsvinshuvud, utsikt över vattnet, fantastisk kaffekaraff, tyg i taket och roliga lampor. Min burgare var spektakulär med horisontellt bröd och angus, hans entrecote blaffig och ackompanjerad med chilihet mangosallad. Mitt sällskap var vacker och mitt hår helt okey. Vi skrattade och hade en genuint härlig afton och det slog mig nu för en stund sen att inte en enda gång under kvällen tänkte jag på Instagram, trots alla uppenbara Instagram-moments.

Det gläder mig. 

Avsky

Igår kände jag nästan en genuin avsky för en annan människa. Det är ju inte bra. Dessutom är det någon som jag inte ens känner.

Såhär. Jag står på ett pass av Cross Training, en form av träning där man går igenom hela kroppen med vikter, upphopp, rusher osv. Efter ett helvetes massa lyft som gör mina muskler skakiga så avslutas timmen med en session av fem armhävningar, tio sit ups och femton knäböj, fem armhävningar, tio sit ups och femton knäböj, om och om igen - i tio minuter - så fort man kan. Mitt i det här när jag är crimson och i dimman kommer instruktören fram och hetsar. Jag hör inte ett ord hon säger utan bara glor, och sen kände jag ett rent förakt.

Förstår att det är hennes jobb och jag är ju tacksam för det. Hon gör det bra. Men där och då. Oj, oj, oj.