På tisdag är dags för inspelning av en ny komediserie där jag kommer medverka. Det känns ju så klart superkul! Min roll i det hela är ganska liten och det känns okey. Jag är glad ändå.
Annat om det hade varit för några år sen.
När jag gick en av mina teaterutbildningar så spelade vi upp en version av Dostojevskijs Brott och Straff som slutprojekt. Jag blev tilldelad rollen som Dunja, Raskolinkovs syster, och blev upprörd - ja, nästan förnärmad - när jag fick manuset. Inte tillräckligt många scener! Jag ville ju valsa runt på scenen hela pjäsen igenom, och jag tyckte att jag borde få göra det också.
Det finns inga små roller, bara små skådespelare, fick jag höra och skulle tydligen vara tacksam och visa min storhet. Jag höll inte med. Det finns små roller. Och små skådespelare. Mer är mer. Så är det.
Det gick så långt att min konstnärliga ledare bad mig att gå kursen ett år till och att jag då på slutet av det året skulle få spela Blanche i Linje Lusta. Jag tackade för mig, avfärdade Stanislavskij och lät istället ett år av Meisner brottas med mina demoner.
Rätt eller fel vet jag inte, men jag var nog färdig där oavsett. Ett tag hade jag problem med att stå och stampa. Jag ville framåt och det fort.
Vet inte om det är omständigheter, eller visdom, men nu förtiden tror jag att tålamod är en dygd. Och är samtidigt rädd att jag är för cool och tillbakalutad. Vindarna för en till härliga platser, men ibland måste man gå mot stormen. Även om det finns risk för skräp i ansiktet.
