En tredjedel in i filmen var jag beredd att ge stående ovationer och förlåta honom för allt vad I'm Still Here innebar. Men det är som att skådespelaregot tar överhanden och att varken han själv eller dirigenten Anderson vågat tona ner, det behövs inte mycket, bara en nyans. Det hade filmen mått bra av.
Allt eftersom filmen skred fram så blev Phoenix mer och mer en gubbe, en karaktär, som jag vurmade för trots osympatiska handlingar, men som ibland stannade i en kutig hållning och hårda ansiktsdrag.
Det är synd, för filmen börjar riktigt fint och lovar en hel del. Här finns humor, här finns en historia, här finns karaktärer, här finns dramatik och här finns kärlek men den är något lång och kanske blir det en runda moonshine för mycket.
Men besökas bör den och det kan vara så att Phoenix kommer få se sig själv som en av de filmade ansiktena på stora skärmen, som nervöst väntar på att kuvertet ska öppnas, när den 85e Acadamy Awards avgörs. För visst gör han en trovärdig karaktär som lever sitt eget liv, långt ifrån Hollywoods röda mattor, men för mig blev det som sagt, något träigt till slut.
Philip Seymour Hoffman spelar den karismatiske sektledaren Lancaster Dodd med bravur, Amy Adams hans unga, men vägvisande fru och visst är det vår Lena Endre som kliver fram genom en flagnad nätdörr, i en liten nervös roll, utan något större genomslag.
Ett stort plus för den vackra öppningsscenen på en tropisk strand i ett gyllene ljus, med firande sjömän i tidstypiska badkläder. Väldigt trevligt.
