Bara ben är min melodi

Regler och måsten är ju aldrig riktigt bra men har ändå bestämt mig för att vara barbent fram till september, bara för att känna att det är sommar på riktigt, oavett hur mycket solen väljer att visa sig.

Det känns som ett bra beslut.

Manana

Jag borde skriva något om Buxbomsdöden och jag borde skriva något om världens bi-situation (alltså bi som i bin). Finns massa andra saker som jag också borde göra men det finns något med den här sommaren som får mig att skjuta upp allting i väntan på bättre tillfälle. Eller är det större lust.

Ibland känns det som att jag behöver fullt upp för att få allt gjort, som om energin föder sig själv i en vindlande uppåtspiral i en hiskelig fart. Som bäst är jag när jag knappt sover eller äter, men tuggar på i stadig takt och avverkar livets bestyr med kniven mot strupen.

Never pretend to a love which you do not actually feel, for love is not ours to command.

Moonrise Kingdom igen

Wes Anderssons nya alster är tyvärr inte så bra. Magnifik mise-en-scene men det tar livet av karaktärerna och historien som jag inte orkar riktigt bry mig om längre. I slutänden står man kvar, sönderpropagerad av en gul-brun röra som påminner om eftersmaken av scramble eggs gjorda på dunke. Man ser det, tror man tycker om, men i det artificiella kommer ifatt. Det är dumt att slå knut på sig själv. 

All my life, my heart has yearned for a thing I can not name.