hemsida

ska byggas typ här.

SATC 2

Sex & the City galapremiär igår. Jag hade fått för mig att filmen var 1h20min lång och det beklagade jag mig över för det känns som om att är en Hollywoodfilm bara 80 minuter lång så är det för att de har haft sjuka problem och då är antagligen inte det som klarat sig vidare bra heller. Så jag satt där under filmen och undrade, när ska det ta slut, tills jag insåg att det antagligen var 120 minuter och inte 1h 20min.

Kände mig som en retard och var tvungen att ursäkta mig för mitt sällskap och framför allt för Elin, som jag jobbar med, som stod och sa att det vara trist bla bla bla, filmen är bara en och tjugo, bla bla bla, i olika intervjuer. Jobbigt.

Jag har funderat över detta och kan inte förstå hur jag gjort ett sånt misstag. Inte hela världen men dumt, speciellt om man som jag tror att huvudet sitter på rätt skaft.

Kollade precis upp pressreleasen:

Filmen är en timme och tjugo minuter. Därefter är det efterfest i Bibliotekstan (Biblioteksgatan och
tvärgatorna), utomhus och i butikerna.

Nice. It wasn't me.

Och filmen då? Nja, underhållande såklart men väldigt klumpig. Det känns som om de hittat på skämten först och sen skapat en story runt om, dessutom är det PINSAMT tydligt vilken målgrupp de riktar sig till: MAMMORNA.
- Åh, vad vi kan! Man får vara trött på sina barn. ect, ect.

Vilket är okey budskap men lite snyggare skulle det kunna förpackats.

Dessutom är det fruktansvärt att se den hemska Miranda i en bil mot Abu Dhabi, som om hon vore på speed, skrika:
- Abu Dhabi Doooooo!

Seriöst. Där försvann allt hopp. På riktigt.

Fashion

är det som gäller nu. väldigt kul.

Barnskådespelare

Att gå från barnskådespelare till vuxen dito är problematiskt. Inte bara ska utseendet fungera i vuxen ålder men dessa barn som blir stora i Hollywood får mycket press på sig och blir även utsatta för ohälsosamt klimat i form av fester, droger och sex. Dessutom verkar människan i allmänhet ha svårigheter att tackla berömmelse. Att vara älskad och hyllad av alla runt omkring verkar få de flesta att ifrågasätta sig själva och sin person. Om berömmelsen kommer vid tidig ålder så är det många som det går illa för. Drew Barrymore blev som sjuåring stjärna över en natt genom sin medverkan i E.T.: The Extra-Terrestrial (Steven Spielberg, 1982). Två år senare, vid en ålder av nio så började hon få alkohol- och drogproblem och 13 år gammal blev hon inskriven på behandlingshem. Nu har det gått bra för Barrymore som idag verkar som skådespelare, regissör och producent.

Lindsay Lohan är en annan ung skådespelare född 1986 med liknande bakgrund som Johansson. De konkurrerade om samma roll i Föräldrarfällan (The Parent Trap, Nancy Meyers, 1998), en dust som Lohan gick segrande ur. Hon fick därefter sitt genombrott i Mean Girls (Mark Waters, 2004) men efter det så har succéerna uteblivit och de mesta skriverier har hon fått på grund av rattonykterhet, kokainskandaler och olika vändor på rehabiliteringshem.

Scarlett verkar ha klarat övergången till att bli vuxen i Hollywood på ett hälsosamt och framgångsrikt sätt. Detta har orsakat avundsjuka hos Lohan, något som kommit ut till allmänheten genom media och allmänheten fortsätter skvallra om det på bloggar.

I’ll tell you exactly what Scarlett did to piss off Lohan so badly. She got some attention. And she got it by being reasonably classy. There have been reports of Johansson being a diva, but that’s about the worst you hear about her. She’s classically beautiful. Instead of spraying orange fake tanner all over herself like Lohan, she makes pale look pretty. She’s not a known drug and alcohol abuser, unlike Lohan. No one knows a thing about her parents, unlike Lohan. She generally makes good films, unlike Lohan.
Those are the things Scarlett did that pissed Lindsay Lohan off. She’s smarter, more beautiful, more talented, and has a better career.

Lohan har däremot skapat fler rubriker än Johansson och är mer övervakad av media på grund av hennes vilda liv. Detta är något som har skadat hennes karriär och frågan är om det någonsin går att reparera. Ingen vill jobba med någon som har dåligt rykte eller fram för allt, är opålitlig. ”But what hurts me the most is that I work just as hard as any other actress around my age, like Scarlett Johansson, but I just don't get the opportunities that they get because people are so distracted by the mess that I created in my life. ”

Scarlett har enligt vad vi ser i media inte haft några problem med att växa upp i allmänhetens öga. Hon menar själv att det har med hennes uppväxt att göra och att alla personer är olika.

I don't think necessarily that there's trouble looming around the corner for everyone involved in this industry. [...] I have a really wonderful family that's very supportive. Luckily I never really struggled with any kind of, […] image problems or addictions. […] I think it's not just people in Hollywood [...] It's kind of part of just growing up and growing up in the world that we live in today where everything is so available and so fast-paced. It's hard I think for a lot of youths to avoid these pitfalls. Obviously the availability of whatever it may be, whether it's drugs or alcohol or partying or whatever, is dangerous for people who are prone to addiction or that kind of lifestyle. I'm just fortunate enough to never have had that inclination. I guess I attribute that to my parents and friends and the way I was raised.

vem har gjort vad?


Att få gissa vilka bröst som är äkta och vilka som är av silikon är kanske, och uppenbarligen inte bara för en minoritet i samhället, av större intresse än garanterat äkta bröst varit innan uppkomsten av plastikkirurgin. Och vad gör det om den framgångsrikt presenterade fiktionen har större dragningskraft än den bleka sanningen? Ingenting. Ty sanningen är oviktig när det bara är skvaller och rykten som gäller. Men vilken lycka att tro sig veta alla dessa hemligheter! Den sublima känslan att genomskåda allt fungerar utmärkt i spelet om ”kändisskapet”, och fungerar desto bättre ju mera cynisk, ju mera gemen publiken är.

˙Thomas Steinfeld, Kändisar är den nya aristokratin, SvD, 8 november 2009, http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/kandisarna-ar-den-nya-aristokratin_3767375.svd (kontrollerad 6 april 2010)

kändisskap

Även kändisskapet är ett privilegium, och som varje privilegium strider det mot grundläggande principer för det borgerliga samhället, nämligen jämlikhet och jämställdhet. […] Men samtidigt existerar kändisskapets lag […] med konsekvensen att det, mitt uppe i ett demokratiskt samhälle, uppstår en egen kast, just dessa celebriteter, där en ytlig tillfällighet, alltså detta att vara känd, fungerar som en genuin egenskap hos dessa människor.




˙Thomas Steinfeld, Kändisar Är Den Nya Aristokratin, SvD, 8 november 2009, http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/kandisarna-ar-den-nya-aristokratin_3767375.svd (kontrollerad 6 april 2010)

Lady Gaga

Är i stan och går ut på Collage iklädd en body. Tja, varför inte. Antagligen är det ganska skönt att alltid vara så extrem för när hon är vanlig så tror jag få känner igen henne. Samtidigt måste det vara jobbigt att röra sig ute på stan och bli sedd överallt. Men hon är ju i början av sin karriär, det kanske inte är så konstigt om hon vill få så mycket uppmärksamhet som möjligt. Om hon håller 5 år så kanske inte det ser likadant ut då.

Lite tråkigt att missa konserten. Är inget stort fan men det kan nog bli en spektakulär upplevelse och sånt tycker jag är värt att bejaka.

Hollywoodglamour

Never goes out of style.